Bo trångt med spädbarn.

Innan jag blev gravid så trivdes jag inte till 100% i lägenheten men det är ändå jims lägenhet som han köpt och det är billigt och bra och nära till allt så det fick gå ändå. Jag vet inte varför jag inte trivdes redan då, men det är nåt med lägenheten som gör att jag blir klaustrofobisk som fan. 

Hur som helst. Började prata barn och grejer och "vadå, klart man kan bo i en tvåa med en bebis, folk har ju bott mindre förr, bebisen behöver ändå inget eget rum på typ ett år!" 

Åh, vad det är lätt att öppna käften och tro att man vet allt haha. 

Tillslut blev det som bekant en bebis. Jag tror vi insåg redan tredje veckan att det här går aldrig!! 

Bebisgrejer överallt. Babygym, babysitter, babyskydd, osv osv osv. Jag är en sån människa som vill ha det ljust, luftig och cleant runt mig annars får jag panik. Jag ska säga att det är egentligen ett mirakel att jag och Jim fortfarande håller ihop för jag har värre humör nu än när jag var gravid. 

Jag hatar verkligen vårt boende just nu, det är alltså inget fel på lägenheten i sig men vi och alla våra grejer behöver mer space! Stökigt hemma ger stök i hjärnan och då får jag ångest och det är därför jag nästan aldrig är hemma. Jag och Theodor är alltid ute och hittar på saker eller besöker mormor på dagarna. 

Snart flyttar vi. Jag har aldrig längtat såhär mycket förr. 

Jag erkänner att jag hade fel när jag lät stenhård och menade på att "det är la inget, att bo i en tvåa med en bebis!" 

Minns denna dagen gott folk. Det är inte ofta jag erkänner att jag haft fel! ;)

Ska bli skönt att komma ut på landet där det är lugnt och stilla. Slippa allt jävla oljud som blir såhär mitt i stan. 

Hur bor ni andra med småbarn och hur trivs ni? 

Lillebror

Min fina lillebror! Som jag saknar dig.
Du hade blivit den bästa morbrorn någonsin.
 
Jag har så många roliga, galna minnen med min lillebror.
Vet ni att jag lämnade honom i en sopcontainer en gång?
 
Såhär var det:
När vi var små så hade fotbollsklubben hand om en stor pappersinsamling i byn.
Allt papper hamnade i två stoooora containrar i närheten av vårt hus, och alla barn tyckte det var roligt att hoppa in i containrarna för att kolla på alla papper. Alltså folks brev, reklam, tidningar, allt möjligt! Så jag, Patrick och någon mer som jag inte minns (kan ha varit Emma?) hade dykt ner i den ena containern. Den andra containern var typ tom. Hur som helst, jag tog Patricks ena sko och kastade över till den andra containern varpå vi alla hoppar ut och väntar på att Patrick ska dyka ner i den andra för att hämta sin sko.
Men, då kom en bil med en kvinna i som skulle slänga stora papperspåsar fulla med tidningar så jag och Emma rusade därifrån. Vi fick ju nämligen inte leka i containrarna. Men när vi står där och gömmer oss i en liten buske och jag ser hur kvinnan hivar sina stora tunga påsar över kanten och jag vet att min lilla lillebror är där i utan skydd haha.. Nej fy vilka skuldkänslor jag fick! Så jag springer fram till kvinnan och säger "Hej, ursäkta, men jag tror att jag har glömt min lillebror här i!" varpå jag öppnar sidan på containern och ut kommer en glad Patrick och så försvinner vi in i skogen...
 
Alltså VA?! VADÅ GLÖMT!? Hur glömmer man sin lillebror i en container? HAHAHA.
Hon måste trott vi var helt knäppa.
Men det var roligt.
Ett minne som gör mig helt varm om hjärtat haha.

Det här med uppfostran.

Tänkte dela med mig av lite tankar kring uppfostran. Ett ämne som många tycker olika om.
Hur blev jag själv uppfostrad och fick lära mig rätt och fel?
Min pappa var den stränga av föräldrarna. Inte elak på något vis men hade han sagt något så var det så.
Ingen idé att tjata. Gjorde jag något jag visste att jag inte fick så fick jag ta straffet sen.
Utegångsförbud var ett vanligt straff om jag inte skötte mig. En gång fick jag ett värre straff och det var för att jag hade svurit åt min mamma. Min pappa var nämligen uppväxt runt om på olika militäranläggningar i världen då min farfar jobbade inom det militära. Tror det var därför han var så sträng själv eftersom att han växte upp så.  Straffet jag fick när jag hade svurit var att jag skulle ta ett anteckningsblock och sitta i mitt rum och skriva "Jag Michelle, lovar att aldrig svära åt någon vuxen igen." Och jag skulle skriva det på varje rad gång på gång tills jag hade täckt typ 3 hela fram och bak-sidor i boken. Det var skitjobbigt. Därför skötte jag mig i fortsättningen.
 
Det värsta jag vet är folk som gapar och skriker på sina barn.
Det är nog fan vanligare än vad man tror. En gång var jag på ICA och där fanns en mamma och en mormor (antar jag) och en liten kille på kanske 6 år. Han var lite busig och bångstyrig och både mamman och mormorn stod och bara gapade och vrålade på honom att han var dum i huvudet och allt möjligt. Det hela slutade med att mamman tog tag i hans ben (han hade lagt sig på golvet och skrikit i ren frustration) och släpade honom ut ur affären. Hade jag varit äldre vid tillfället så hade jag vågat reagera och säga till. Men jag var blyg/rädd/feg. Ingen annan sa eller gjorde nånting heller. Stackars barn.
 
Jag tror inte att man gör situationen bättre av att gapa på sina barn. Det finns något som heter verbal misshandel men det verkar många ha missat. Jag tror istället att man ska - redan från början när barnet växer upp - böja sig ner till barnets nivå och FÖRKLARA på ett bra sätt varför han/hon inte får göra si och så. Tillexempel, istället för att skrika "STÄDA DITT JÄVLA RUM ANNARS FÅR DU FAN INGA JÄVLA JULKLAPPAR!!!" Så kan man ju förklara att "nu vore det väldigt bra om du kunde städa ditt rum så att det ser rent och fint ut om vi får gäster". Kasst jävla exempel men jag hoppas ni fattar poängen?
 
(Visst kan man behöva ryta på sin unge ibland att "nu får det vara nog!" men jag menar folk som konstant gapar, skriker och vrålar.)

En annan sak jag ogillar är när föräldrar trycker i sina småbarn socker dag in och dag ut och sen klagar på att barnet är hyper och inte vill sova på kvällen. VAD FAN TROR DU?!!

När Theodor blir så gammal så att han ens får äta godis så blir det på Lördagar och inte annars. När jag var liten fick man LÖRDAGSGODIS. Nu verkar det som att ungar får godis till frukost, lunch och middag ibland?! Ja det är sant, det finns faktiskt folk som låter barnen äta godis precis när den vill - jag har själv sett det! FY. Samma med läsk. Det verkar dom få dricka till varje måltid. Själv tänker jag förbjuda läsk annat än på lördagar för jag tycker det är jävligt onödigt att fräta sönder tänderna på stackars ungen.
 
När jag var liten och ville ha något (utöver min veckopeng) så fick jag oftast deala med pappa. Alltså tillexempel, ville jag ha en grej, en väska eller vad som helst, så fick jag göra ett "jobb". Det kunde variera, allt från att klippa gräset till att sköta tvätten. Det lärde mig att jobba för sakerna. Jag fick inte allt serverat och det är jag tacksam för idag. Så det tänker jag också använda mig av när Theo blir äldre.
 
Hur tänker ni kring uppfostran? Tror ni att skällande och gapande gör någon nytta eller är ni på samma spår som mig att det är bättre att hålla en lugn ton och förklara? Vad hade era föräldrar för tricks när ni var små?
 
Tidigare inlägg