Hur som helst. Började prata barn och grejer och "vadå, klart man kan bo i en tvåa med en bebis, folk har ju bott mindre förr, bebisen behöver ändå inget eget rum på typ ett år!" 

Åh, vad det är lätt att öppna käften och tro att man vet allt haha. 

Tillslut blev det som bekant en bebis. Jag tror vi insåg redan tredje veckan att det här går aldrig!! 

Bebisgrejer överallt. Babygym, babysitter, babyskydd, osv osv osv. Jag är en sån människa som vill ha det ljust, luftig och cleant runt mig annars får jag panik. Jag ska säga att det är egentligen ett mirakel att jag och Jim fortfarande håller ihop för jag har värre humör nu än när jag var gravid. 

Jag hatar verkligen vårt boende just nu, det är alltså inget fel på lägenheten i sig men vi och alla våra grejer behöver mer space! Stökigt hemma ger stök i hjärnan och då får jag ångest och det är därför jag nästan aldrig är hemma. Jag och Theodor är alltid ute och hittar på saker eller besöker mormor på dagarna. 

Snart flyttar vi. Jag har aldrig längtat såhär mycket förr. 

Jag erkänner att jag hade fel när jag lät stenhård och menade på att "det är la inget, att bo i en tvåa med en bebis!" 

Minns denna dagen gott folk. Det är inte ofta jag erkänner att jag haft fel! ;)

Ska bli skönt att komma ut på landet där det är lugnt och stilla. Slippa allt jävla oljud som blir såhär mitt i stan. 

Hur bor ni andra med småbarn och hur trivs ni?