Helt galet att tänka att om typ 11 veckor ligger det en bebis här bredvid mig. Längtar som en galning men samtidigt är det lite läskigt. Är ju ett stort ansvar att ta hand om en liten människa. Hur gör man egentligen? Tänk om jag inte vaknar när han skriker? Tänk om han inte trivs med oss? Tänk om vi gör allting jättefel? Jag tror att det är ganska normalt att börja tänka sådär va? Största uppgiften i livet, klart man är nervös. Men vad jag längtar. Undrar så hur han ser ut och vad för personlighet han kommer att ha. Namnet vi valt känns mer och mer perfekt för varje dag som går. Tänk att vi snart är en familj. 

Nu ska jag försöka somna! God natt :)